utdrag

30- Post a chapter or so for everyone to read and review

It’s not an entire chapter but it is the last page of a chapter… Chris has just joined the pirate crew and here’s what happens during one of his first meetings with the Captain:

Captain Hart had eaten by himself that night. By his desk, because the cabin had no room for a dining table. He didn’t say much while I served his dinner but as I was leaving, I heard him say my name.

”Come back here once you’re finished. I’ve got more work for you.”

More work meant polishing his black boots. I sat on the floor near the door, rubbed the stiff leather with a cloth. Rubbed until it shone. Music could be heard from outside. Captain Hart was by the desk, books and scrolls in heaps in front of him. He was down to his shirt, just like during the night, and wore no socks. Through the opening in his shirt I could see the skull amulet peeking out with its evil eyes. He didn’t speak to me. Now and then I heard him sigh, watched him run his fingers through his hair. Outside of the window, the light was sinking lower. All noises from the other side of the door had died out.

“Chris,” he said at last, putting away the documents he’d been studying. “Come here.”

He showed me to the bench by the window but did not sit down beside me. “Do you want a glass of wine?”

It was a strange question, I didn’t understand it. Gentlemen drank wine. Mr Thomas had been drinking wine. I said no.

“No? Oh well, suit yourself. The bottles were a gift from the king of Spain to the governor of Panama, unless I’m mistaken… or would have been, if they had reached their destination.”

The hint of a smile, before he sat down. The room was lighter this time and I saw the fine net of veins on the back of his hand, the curve of nails.

“How are you settling in on board?”

New people, names and events running through my head.

“Very good, sir.”

“I do hope everyone’s been nice to you.”

I told him they had, and he nodded.

“They’d better be! It’s rather different from what you’re used to, of course.”

“I’ve only been at sea for a few weeks, sir.”

He raised his eyebrows. “So you just left your village. Ashley, wasn’t it? That was a very brave thing you did, leaving home like that.”

I could have told him that I regretted my decision more than anything, but didn’t want to risk making him angry.

“It must be a beautiful place.” His hand was placed on my shoulder.

“It is, sir.”

Warmth through the fabric of my shirt.

“You miss home a lot, don’t you?”

The fingertips moved to my right shoulder, caressed my neck. His eyes were like stormy clouds as he looked at me.

“I do, sir.”

There was a strange atmosphere in the room, I wouldn’t be able to describe it. Almost like it had grown darker in there. His other hand landed on my arm.

“You truly are lovely.”

He put his arms around me. A tender embrace, soft, light. Then he looked at me, so close that I could feel his hot breath on my skin. A single moment, before he pressed his lips against mine.

I broke free, stared at him. My cheeks were hot.

“Come, don’t worry.” He grabbed my hand, squeezed it. Came closer to hold me again, and I didn’t try to push him away. Not even as he started caressing my hair. He was warm next to me, and my arms ended up around his waist somehow.

“There’s no one here to see us.” His face closed in on mine once more and this time I let it happen. Let him kiss my lips and touch my cheeks, while I stroked his back.

He ended it after that. Leaned forward to press a chaste kiss to my brow, caressed my fingers.

“I’ve kept you here for far too long. Off you go back to the others… good night.”

A smile, his gaze that followed me through the room. The mad, thumping heartbeat in my chest. He had kissed me. Captain Hart had kissed me.

And I had enjoyed it.

Morgon till sjöss

Tänkte bjuda på ett litet utdrag ur Vågsånger idag. I den här scenen tar Chris, min huvudperson, en stunds vila från arbetet tillsammans med en av de vuxna sjömännen, Alec. Alec har tagit honom under sina vingar, och Chris är full av beundran för sin vän.

“Håll ögonen på mig nu. Det är ditt fel om jag skär mig, hör du det, Andrews?” Alec försökte se sträng ut, men lyckades bara till hälften. Jag skrattade. Ovanför oss svängde lyktan på sin krok, rostfläckad metall och en fladdrande låga bakom glaset. Vi var ensamma.

Han hade börjat le mot mig allt oftare. Jag kunde höra dem prata om mig ibland, hans vänner – Jack Fletcher, Archie Griffiths, och den siste, som jag fått veta hette Olof Larsson och var svensk. Där är ju din lille vän, Alec. Menande blickar. Ska du inte hälsa på honom? Retsamma små skämt vänner emellan. Inget att bry sig om. Och när jag tittade upp nästa gång satt Alec där och sneglade på mig.

Korten och tärningarna vandrade mellan grova händer om kvällarna. Hans hår lockade sig kring öronen, jag såg tillfredsställelsen i hans ansikte då vinster utan värde staplades framför honom. Ändå var det en olustig känsla, varje gång jag såg honom plocka upp leken för att spela.

“Titta inte bort nu, Andrews. Annars har du snart mitt liv på ditt samvete.” Matt glans från kniven i ljusskenet. Alec satt på golvet med benen korsade, jag på kojen framför honom. Några minuters sällsynt vila, och jag visste att han klarade det utan mig. Att han gjort det tusen gånger förr.

“Du har det bra du.” Han fick ett bättre grepp om kniven, och med fingrarna trevande över kinden lät han bladet komma närmare. “Skulle inte bli skäggig om du så satt på en öde ö i åratal.”

“Det kan väl ändra sig”, sa jag.

“Nja, jag vet inte.” Alec vred på hakan – högra halvan av ansiktet var redan färdig, inte längre skuggad av ljusaste stubb. “Du är nära nog färdigväxt redan, skulle jag säga.” Av någon anledning, kunde jag inte finna något svar på det.

“Nå?” Han la ner kniven, såg på mig. “Duger det?”

“Det ser bra ut”, sa jag.

Alec. Om jag bara hade vetat.

Smakprov ur första kapitlet!

(Idag tänkte jag bjuda på ett litet utdrag ur första kapitlet av Vågsånger. Varsågoda!)

Flodvattnet krusades av fisk, och Will Jackson hade just börjat tala om äktenskap.

“Du måste skämta” sa jag. “Agnes far kommer aldrig gå med på det.”

“Det har han redan gjort.” Will vispade till med sitt spö och det spratt till av glänsande fjäll då fisken flydde. “Så snart skörden är bärgad och vi har fått i ordning kammaren därhemma, blir det bröllop.” Hans bruna tår strök mot vattenytan. Frös gjorde han aldrig. Jag hade vetat att Agnes Briggs var en söt flicka och att hon var Wills käresta. Bröllop var något annat, en ny fas, en förvarning om snoriga ungar nere vid kvarnen och ingen tid för fiske mer. Bröllop fanns det inte någon väg tillbaka från.

“Men ni är så unga än.” Jag smög ned fingrarna i det kalla vattnet, drog dem snabbt tillbaka. Regnet hade sipprat ned i jorden, det var torrt i slänten. Under somrarna satt vi i alarnas skugga men här var solen varm i nacken och fågelsången avlägsen. Will hade en gång sagt att han inte visste något bättre. Och jag hade aldrig frågat om han menade platsen, eller fisket, eller att det var just jag som var där med honom.

“Du låter precis som min mor.” Will skrattade. “Men hon ser åtminstone fram emot barnbarnen.” Will som familjeöverhuvud, som far. En omöjlig tanke. Det var inte många år sedan vi själva tillhört barnaskaran som sprang mellan gårdarna i byn, upptagna av lekar. På den tiden hade han inte sett åt Agnes Briggs.

“Det nappar ju!” Will knuffade till mig och jag fick upp spöt, såg en lax slå med stjärten i luften. En uppmuntrande klapp på axeln men jag slängde fisken åt sidan, och Snow lufsade fram för att nosa på den innan han lade sig tillrätta igen.

“Synd att du inte kommer kunna vara med när vi gifter oss.” Will lutade sig tillbaka, lät metspöt ligga. “Den festen kommer de prata om länge.” Jag drog upp knäna under hakan, sneglade på honom.

“Jo” sa jag. Det var som det var med den saken.

“Agnes pratade om dig” fortsatte Will. “Och om Mary. Hon är inte glad åt att du ska resa, vet du.” Jag ryckte på axlarna. Mary Carter och Agnes Briggs, oskiljaktiga sedan koltåldern. Det Will sade, förvånade mig inte. Familjen Carter bodde i gården närmast kyrkan och varje gång jag kom den vägen stod hon där, tittade efter mig. Inte lika fin i ansiktet som Agnes men det fanns flera unga män i Ashley som hade uppvaktat henne genom åren. Själv hade jag aldrig haft en tanke på det och ändå stod hon och väntade, mörklockiga Mary Carter bakom den låsta grinden. Ändå viskade hon om mig med Agnes.

“Nej” sa jag kort, “nej, visst. Jag vet.”

“Du skulle kunna ge henne ett löfte innan du åker.” Wills ansikte var allvarligt nu. “Det skulle vara en lättnad för henne, Chris. Och så får du ju nåt att se fram emot själv också.” Jag hade inget svar, mumlade något bara. Komma tillbaka till Marys frågande blickar, till lysning och spädbarnsskrik och gårdsskötsel. Till allt som Will tycktes längta efter.

“Det är ett råd, bara.” Hans varma hand kramade om min skuldra. Han menade väl. “Jag vet att din mor tycker om Mary.” Även jag visste det.

“Javisst” sa jag och lyckades besvara hans leende. “Jag ska tänka på det.”

En halvtimme senare lämnade jag honom vid vägskälet, Snow tre steg framför mig, laxen fuktkall mot handen. Will vinkade till avsked och jag kunde höra honom vissla innan stigen svängde. Backen upp mot stugan var brant och solen stack i ansiktet. Den festen kommer de prata om länge. Jag skulle vara långt borta då, långt borta från Ashley och de tysta bönerna i Marys ögon. Jag skulle inte se Will och Agnes försvinna in för att inviga sin brudsäng och jag var glad över det. Det blodiga fiskhuvudet daskade mot låret och jag såg med avsmak på det, plötsligt illamående. Drog in luft i djupa, sträva andetag. Snow stannade upp, vred sig mot mig, orolig.

“Det är ingenting” sa jag. “Det är ingenting alls.”

Vågsånger – prologen

Hans arm är utsträckt mot mig. Han har somnat. Ögonen är slutna, men aningen av ett leende finns där ännu. Leendet finns alltid där.

Golvplankorna är sträva mot fötterna och kylan har inte hunnit gå ur dem. Jag såg igår hur det börjat blomma vid husknuten, små taniga plantor, bleka blad. Kanske kan det bli vackert även här till sommaren. Han säger att han kan sakna värmen. Sötman. Jag svarar att man måste vänta på den. Minns den dagen, långt borta, stulna bär som glittrade i handen. Hans ögon som aldrig vek från mitt ansikte.

Hovar mot gatstenen utanför, hjul som följer. Staden sover inte ens nu. Vi har tätat med trasor kring fönsterluckorna men röster och steg svävar uppåt, skärv och flis av samtal och okända människoliv. Om kvällarna ber jag honom viska och mina rörelser blir trevande, försiktiga. Det vi har är något de skulle ta ifrån oss, om de fick höra.

Det händer att han drömmer onda drömmar. Att jag gör det. Vaknar upp som nu och allt som är, är mörker. Allt, utom hans hand intill min egen.

Från takbjälken in mot väggen ett nät, spindeln dold i skuggor. Vår värdinna säger att hon är trygg med oss i huset. Hon klappar mig på kinden och beklagar sig över vindsrummet, draget, att hon inte själv kan ta sig upp hit för att städa längre. Jag sopar golvet, jag stryker med handen över filtar och bolster. Jag vet att hon skulle hata oss, om hon visste.

Han gnyr i sömnen och jag vänder mig om för att se på honom, hans läppar särade. En ensam hårlock faller ned över ögonen. Imorgon kommer han att vakna intill mig och de förstår inte, de vill inte förstå.

Jag kan inte vara utan honom.