Det här tipset har en hel del gemensamt med nummer 5, remix – att remixa sig själv är ju nästan som att skriva en fanfic på något man själv skapat. Fanfic-metoden kan vara särskilt lämplig om man har problem med gestaltning och tycker att det är svårt att skapa egna karaktärer och miljöer, eftersom man i en fic kan utgå helt ifrån någon annans verk och “öva” på befintliga karaktärer som man tycker är spännande och intressanta.

Det finns gott om kända författare som utgått ifrån ett redan utgivet verk och skrivit något eget utifrån det (Bengt Ohlssons Gregorius bygger vidare på Hjalmar Söderbergs Doktor Glas, Jean Rhys Sargassohavet utforskar världen Charlotte Brontë skapade i Jane Eyre, och så vidare). Det kan vara ett sätt att lägga ett nytt perspektiv på en klassisk berättelse och utveckla sådant som man saknar eller blir nyfiken på. Att skriva fan fiction är inget ovanligt idag och även om genren sällan kopplas ihop med litterär kvalitet så ger den enorma möjligheter att skapa och utvecklas. Publicerar du dina alster online har du dessutom tillgång till en massa potentiella läsare som genom att ge respons på det du skriver kan ge dig ännu mer skrivboost = win!

Att remixa dig själv innebär att du letar efter nya ingångar till en text du redan skrivit. Hur förändras en viss scen om perspektivet blir ett annat, om allt berättas ur en annan persons synvinkel eller om du byter från imperfekt till presens? Om någon karaktär byter kön eller din historiska roman plötsligt utspelar sig i nutid? Om formen förändras från novell till dikt, pjäs, filmmanus?

Att laborera på det här sättet kan vara ett sätt att exempelvis pröva nya genrer eller stilar – jag tycker att det ofta är lättare att experimentera när karaktärerna är sådana jag redan känner, när jag inte behöver fokusera lika mycket på gestaltningen. Om jag vill se hur ett visst berättargrepp fungerar blir förändringen enormt mycket tydligare om jag använder mig av det välbekanta och inte blir distraherad av personer eller miljö.

En remix kan också vara ett sätt att blåsa liv i de där idéerna som inte riktigt funkar, genom att man tvingas bryta gamla mönster och kan frigöra sig från det invanda. Jobbigt, ibland, men absolut värt det!

Nej, alla har förstås inte vänner som skriver, och även om man har det är det inte alls säkert att man gillar samma genrer eller inspireras av liknande saker. Men ett samarbete behöver inte vara att man gemensamt skapar en text – just den grejen är säkert jättehäftig, men det var väldigt många år sedan jag faktiskt skrev tillsammans med någon annan och jag har ingen aning om hur det skulle funka för mig idag. Att samarbeta kreativt kan lika gärna handla om att skapa världar/karaktärer tillsammans och dela med sig till varandra av det man skriver inom just det verset. Det ger en enorm skrivboost att veta att det finns någon annan som gillar karaktärerna precis lika mycket som man själv gör, och det blir en väldigt dynamisk process när man är flera som hjälps åt att mejsla fram en värld.

Jag har även turen att ha flera vänner som är otroligt talangfulla när det gäller bildskapande, och det är ett häftigt utbyte när en bild kan så fröet till en novell eller när text kan inspirera till fantastiska illustrationer. Alla typer av samarbeten och kreativa utbyten gör underverk för skapandet, och det finns inget som ökar motivationen så mycket som att veta att det finns någon som längtar efter att få läsa det man skriver.

För några år sedan drabbades jag av sådan fruktansvärd skrivkramp att jag inte kunde skriva något över huvud taget. Jag hade inga idéer, jag hade tappat bort mitt språk och all motivation. Det fanns ingenting som kunde lösa situationen och jag kom bara längre och längre ifrån mina författardrömmar.

Sedan hittade jag lösningen i den fantastiska inspirationsbomb som kallas prompt table. En enkel tabell med ord eller situationer, där man väljer ett och skriver något utifrån det. Det finns massor av bra prompt tables att inspireras av på nätet, exempelvis här och här – det går även att välja hur många ord man vill att ens prompt table ska innehålla. Själv gjorde jag helt enkelt ett eget, med femtio ord som kändes intressanta, och bestämde mig för att skriva hundra ord per dag om ett ord från listan. Bara efter någon dag kändes de där hundra orden som ingenting och jag skrev tre-fyrahundra ord istället. Till saken hör att jag inte har bockat av särskilt många av de där femtio orden – ganska snart väcktes lusten att skriva “på riktigt”, och sedan satt jag där och skrev noveller som om inget hade hänt.

För mig har den här metoden varit den enda som funkat i de där riktigt tunga perioderna, och faktum är att flera av de där små texterna jag skrev utifrån ord som hunger och spegel är sådana som jag verkligen gillar och går tillbaka till ibland. Så ibland kan det komma något bra och totalt oväntat ur skrivkrampen.

Följande metod är användbar när man känner sig överväldigad av ett stort projekt – exempelvis en roman – och motivationen börjar tryta. Jag har känt precis så många gånger och tänkt att jag borde ge upp, att det är för mycket och jag kan aldrig slutföra något ändå.

Det är då endagsprojektet kommer in i bilden. Man gör helt enkelt något annat ett tag – lägger romanen åt sidan och ägnar sig helhjärtat åt vad som helst som intresserar en just då. Vad jag vill skriva om växlar ständigt och beror ofta på vad jag läst eller sett, har jag läst en bra vampyrroman vill jag också skriva om vampyrer, har jag sett en film om häxprocesserna har jag plötsligt massor av häxprocess-relaterade idéer. Ofta försvinner de där omg-måste-också-skriva-om-det-här-tankarna av sig själva men ibland hänger de kvar och skaver i bakhuvudet. Då kan det vara väldigt skönt att få ur sig en kort novell där man får ägna sig så mycket man vill åt det där ämnet eller den genren.

En sak som jag tycker är väldigt bra med endagsprojektet, är att det enkelt kan boosta ens självförtroende när det kommer till research. Att göra romanresearch är tungt och tidskrävande och man känner aldrig någonsin att man har lärt sig tillräckligt. Då är det fantastiskt att snabbresearcha en halvdag till en kort novell man skriver bara för sin egen skull, och sen känna att man kan fylla sin novell med fakta insprängda här och där och att man därtill har lärt sig något om en viss epok eller ett land. Lite som när man “forskade” om länder när man var liten. Det får vara oseriöst, det får vara för byrålådan, men man hade roligt och man lärde sig saker dessutom.

Det bästa med endagsprojektet är förstås den där känslan av att ha slutfört något. Ingenting kan vara bättre. Alla författare är olika men själv måste jag jobba med andra projektet under tiden som jag skriver en roman, måste ta mig ur den där bubblan ibland och uppleva något annat. Känna att jag producerar och gör saker, även när det känns som att roman-wordcounten står och stampar. En av mina älsklingskänslor är när jag får en idé på morgonen och har en färdig novell innan midnatt. Det är så häftigt hur karaktärer bara dyker upp i ens huvud och inte ens ett dygn senare finns deras berättelse där och det är som om jag alltid har känt dem. Händer inte ofta, men när det väl gör det är det fantastiskt!