gay romance

Äntligen!

Nightrunner

Titta vad jag äntligen fick idag! 😀 Senaste delen i Nightrunner-serien, som kom för nästan ett år sen men som jag inte kunde läsa då eftersom jag var mitt uppe i skrivandet och rädd att bli influerad. Ser så enormt mycket fram emot att läsa, nu såhär efter att alla andra har gjort det… Det positiva är att jag slipper vänta så länge på nästa bok (ifall det nu blir fler, nån som vet?)!

Måste påpeka att illustrationen på framsidan är underbar. ❤ Har saknat Seregil och Alec och det ska bli så himla kul att spendera tid med dem igen!

Vågsånger – prologen

Hans arm är utsträckt mot mig. Han har somnat. Ögonen är slutna, men aningen av ett leende finns där ännu. Leendet finns alltid där.

Golvplankorna är sträva mot fötterna och kylan har inte hunnit gå ur dem. Jag såg igår hur det börjat blomma vid husknuten, små taniga plantor, bleka blad. Kanske kan det bli vackert även här till sommaren. Han säger att han kan sakna värmen. Sötman. Jag svarar att man måste vänta på den. Minns den dagen, långt borta, stulna bär som glittrade i handen. Hans ögon som aldrig vek från mitt ansikte.

Hovar mot gatstenen utanför, hjul som följer. Staden sover inte ens nu. Vi har tätat med trasor kring fönsterluckorna men röster och steg svävar uppåt, skärv och flis av samtal och okända människoliv. Om kvällarna ber jag honom viska och mina rörelser blir trevande, försiktiga. Det vi har är något de skulle ta ifrån oss, om de fick höra.

Det händer att han drömmer onda drömmar. Att jag gör det. Vaknar upp som nu och allt som är, är mörker. Allt, utom hans hand intill min egen.

Från takbjälken in mot väggen ett nät, spindeln dold i skuggor. Vår värdinna säger att hon är trygg med oss i huset. Hon klappar mig på kinden och beklagar sig över vindsrummet, draget, att hon inte själv kan ta sig upp hit för att städa längre. Jag sopar golvet, jag stryker med handen över filtar och bolster. Jag vet att hon skulle hata oss, om hon visste.

Han gnyr i sömnen och jag vänder mig om för att se på honom, hans läppar särade. En ensam hårlock faller ned över ögonen. Imorgon kommer han att vakna intill mig och de förstår inte, de vill inte förstå.

Jag kan inte vara utan honom.

Varför gay romance?

Eller kanske snarare varför inte? Det beror väl visserligen på vem man frågar… Jag tänkte hur som helst skriva litegrann om min genre och hur det kommer sig att det blev just den.

Till att börja med kan jag erkänna att jag inte har läst en enda bok som marknadsförs som gay romance. Främst för att de för en ganska undanskymd tillvaro, de där romanerna med muskulösa män på omslaget som man säkert hade skyfflat ned i kundkorgen om de gick att hitta inne på Akademibokhandeln. Nu, när jag själv håller på med min trilogi, känner jag tyvärr också att jag måste undvika romaner som utspelar sig i piratmiljö och/eller är historical gay romance. Ett tag kunde jag inte ens läsa något som utspelade sig till havs (hemskt!). Får åtgärda det sen när tredje boken är i hamn!

Min skolning har jag istället fått från fan fiction-kulturen och till en början tänkte jag följaktligen på det jag skrev som “original slash fiction”. Först senare insåg jag att det fanns bättre genrebeteckningar. Hos många författare som inspirerar och har inspirerat mig så är m/m-temat också sekundärt, som i Lynn Flewellings fantasyserie Nighrunner och Poppy Z Brites Lost Souls exempelvis. Inspiration får jag såklart även från sådant som inte har något queer-innehåll över huvud taget, som Svindlande höjder och Jane Eyre.

Skulle Vågsånger kunna fungera med en kvinnlig huvudperson istället? Jag tror inte det. Det hade såklart gått att låta en flicka klä ut sig till pojke och ta sig ombord på ett fartyg för att få uppleva spännande äventyr, det har gjorts många gånger. Men det är väl just det – det finns massor av duktiga författare som skriver fantastisk straight romance, vad kan jag tillföra till den genren? Visst kan jag skriva den sortens kärlekshistorier – jag älskar att läsa dem – men det känns liksom inte lika viktigt. Och jag vet, efter flera års hårt slit med den första roman jag orkat slutföra, att man måste brinna så enormt mycket för sin berättelse och sina karaktärer. Hade jag omformat min story till något mer säljande, hade jag garanterat aldrig suttit här idag och planerat bok två.