dystopier

Wool

Förra veckan läste jag Wool av Hugh Howey  och låg klistrad i soffhörnet med boken framför näsan… alltså den är ju så bra. Nästan för bra. Det är mörkt, spännande, skrämmande – hjärtat i halsgropen vid varje bladvändning. Man läser och våndas och tänker att det kan ju inte gå bra, det allra värsta kommer hända, och det gör det ju såklart men på något sätt går historien ändå vidare och det blir bara mer och mer spännande. Jag är ett stort fan av dystopier och världen (och backstoryn) som Howey har byggt upp är helt fantastisk. Jag upplevde samma intensiva dystopi-förälskelse som när jag läste Metro 2033 för något år sedan, samma jag-vill-aldrig-nånsin-att-den-här-boken-ska-ta-slut. Dock är kvinnorepresentationen enormt mycket bättre i Wool, och glädjande nog är kvinnoporträtten väldigt bra, ett par av de viktiga karaktärerna är också gamla kvinnor på centrala positioner. Det ser man tyvärr alltför sällan!

Nu ser jag väldigt mycket fram emot att läsa del två och tre i serien, som jag har första tjing på så fort de har kommit till bibblan. Längtar!