Idag på vägen hem läste jag ut Fangirl. Vissa böcker får jag ett speciellt band till medan jag läser dem, jag tar med mig boken överallt bara ifall jag skulle få tillfälle att läsa någon sida. Och med Fangirl har det verkligen varit så. Det är något med hela bokens upplägg, den är så perfekt avvägd i språk och handling och känsla. Lätt men samtidigt tung, snabbläst men ändå ganska lång. Jag hade förväntat mig något betydligt fluffigare (och sämre), lånade den mest för att hela konceptet med “ungdomsroman om tjej som skriver slashfic” kändes ganska oemotståndligt.

Men Fangirl är bra på riktigt. Mycket bra. Karaktärerna är otroligt levande och trovärdiga, jag gillar Cath massor och det är så underbart att hon får vara den hon är, får vara konstig och nördig och ointresserad av kläder men desto mer intresserad av Harry/Draco  Simon/Baz. Hon kan ändå hitta vänner, och kille, och ha ett normalt liv. Tyvärr känns det som att de flesta författare hade skildrat den sortens nörd som Cath är på ett helt annat, och betydligt mer negativt, sätt. Men Rowell har verkligen respekt för alla sina karaktärer och det märks att hon har koll på det hon skriver om.

Fiktiviteter har skrivit bra om boken här!