Läser

Dagens boktips: The Song of Achilles

The song of Achilles

Dagens boktips är en fantastiskt romantisk, spännande och välskriven roman inom genren gay historical fiction – The Song of Achilles av Madeline Miller. Romanen bygger på händelserna i Iliaden, Homeros klassiska verk om det trojanska kriget, och handlar om hjälten Achilles och hans älskade Patroclus. I Millers roman berättas deras kärlekshistoria ur Patroclus perspektiv, och det är en gränsöverskridande kärlek som börjar i ungdomen och slutar på slagfältet. Jag har alltid varit förtjust i Antiken och i grekisk mytologi, och tycker verkligen om hur författaren skildrar de klassiska miljöerna. The Song of Achilles är en av de böcker jag har varit allra mest besatt av på senare år, och det är en roman som alla som uppskattar gay romance borde läsa.

Äntligen!

Nightrunner

Titta vad jag äntligen fick idag! 😀 Senaste delen i Nightrunner-serien, som kom för nästan ett år sen men som jag inte kunde läsa då eftersom jag var mitt uppe i skrivandet och rädd att bli influerad. Ser så enormt mycket fram emot att läsa, nu såhär efter att alla andra har gjort det… Det positiva är att jag slipper vänta så länge på nästa bok (ifall det nu blir fler, nån som vet?)!

Måste påpeka att illustrationen på framsidan är underbar. ❤ Har saknat Seregil och Alec och det ska bli så himla kul att spendera tid med dem igen!

An imaginative experience

Hittade en så mysig bok i engelska-hyllan på biblioteket, An imaginative experience av Mary Wesley. Superbrittisk feelgood (mycket te och kakor), spännande karaktärer och en massa mer eller mindre osannolika sammanträffanden. Gillar starkt! Har läst en Wesley-roman tidigare, Picknick med brie och beaujolais, även den kan rekommenderas! Det är så inspirerande med författare som debuterat sent i livet (Wesley vid 70 tydligen?), man behöver påminnas ibland om att det är okej att ta det lugnt och att det finns gott om tid även efter den där åldern man för tillfället krisar över. Även om det känns som att allt rusar ifrån en stundtals…

An imaginative experience

Wool

Förra veckan läste jag Wool av Hugh Howey  och låg klistrad i soffhörnet med boken framför näsan… alltså den är ju så bra. Nästan för bra. Det är mörkt, spännande, skrämmande – hjärtat i halsgropen vid varje bladvändning. Man läser och våndas och tänker att det kan ju inte gå bra, det allra värsta kommer hända, och det gör det ju såklart men på något sätt går historien ändå vidare och det blir bara mer och mer spännande. Jag är ett stort fan av dystopier och världen (och backstoryn) som Howey har byggt upp är helt fantastisk. Jag upplevde samma intensiva dystopi-förälskelse som när jag läste Metro 2033 för något år sedan, samma jag-vill-aldrig-nånsin-att-den-här-boken-ska-ta-slut. Dock är kvinnorepresentationen enormt mycket bättre i Wool, och glädjande nog är kvinnoporträtten väldigt bra, ett par av de viktiga karaktärerna är också gamla kvinnor på centrala positioner. Det ser man tyvärr alltför sällan!

Nu ser jag väldigt mycket fram emot att läsa del två och tre i serien, som jag har första tjing på så fort de har kommit till bibblan. Längtar!

Sharp Objects

Fick äntligen hem Gillian Flynns Sharp Objects från bibblan igår, och sträckläste under kvällen. Alltså herregud vad människan skriver bra! Jag hade ingen koll alls på vad boken handlade om innan jag började läsa, och fick därför en glad överraskning. Älskar dysfunktionella familjer och det kanske är att svära i kyrkan, men jag kunde inte sluta associera till Flowers in the Attic-serien. Den vackra blonda mamman och den vackra blonda dottern och så den onda mormodern lurande i bakgrunden. Älskade miljöerna, och karaktärerna, och Camille i mitten av alltsammans med alla sina egna svarta hemligheter. En av Flynns största styrkor är huvudkaraktärerna, tycker jag, att de är så tydliga och tredimensionella och att de har både bra och dåliga sidor. Men huvudorsaken till att jag slukar hennes böcker är språket, hur hon lyckas fånga varenda detalj och hur allt känns både genomarbetat och effortless på samma gång. Så galet imponerande.

Men: hur pallar folk att läsa den här typen av berättelser hela tiden? Ibland känns det ju som att de som gillar deckare bara plöjer igenom bok efter bok, mord efter mord efter mord. Jag antar att jag har livligare fantasi än många andra har för jag klarar inte mer än ett par sådana berättelser om året, särskilt inte om de är så creepy och välskrivna som Sharp Objects. Det får bli snälla romaner den närmsta månaden för min del.