Month: September 2015

Elvira and the bad guys

Idag tänkte jag skriva om en av alla mina konstiga besattheter, nämligen bad guys. Av någon anledning faller jag alltid för elakingarna, oavsett om de är supermegaonda som the Cult of Skaro eller bara lite små-vicious och missförstådda som Thomas i Downton Abbey. Det är ingen slump att alla mina Harry Potter-favoriter är dödsätare, och jag har svårt att komma på en enda Disney-skurk jag inte älskar.

Men det är såklart en alldeles särskild typ av bad guys det ska vara. Alla mina favoritskurkar har antingen intelligens, wit och charm eller en tragisk/intressant backstory gemensamt. Just tragic pasts är jag otroligt svag för! Älskar när man får pusselbitar till varför karaktären blivit som hen blivit, när man får syn på alla de där lagren under ytan. Det finns ju ingen som är helt och hållet ond, och det är så spännande när en ond karaktärs goda/mindre onda sidor skymtar fram! Finns så mycket intressant psykologi att fundera kring där.

I Vågsånger finns en hel hop bad guys. Såklart. Och ja, jag är väldigt förtjust i de flesta av dem. Mest intressant tycker jag det är med väldigt ambivalenta karaktärer (jämför med Loke i nordisk mytologi, ett mycket bra exempel på en gestalt som växlar mellan ondska och godhet!), som bokens kapten Hart. Han är en karaktär som kämpar mot sina egna onda impulser och som bär på många tunga minnen, som slits mellan sina olika sidor och är otroligt svag innerst inne. Att han är min favoritkaraktär behöver kanske inte sägas med tanke på vad inlägget handlar om! Sen är det tveksamt om någon läsare någonsin kommer gilla honom lika mycket som jag gör, för tragic past eller inte så är han ju faktiskt inte särskilt trevlig… 😉


Today I’m going to write about one of my many strange obsessions – bad guys. I always fall for the mean ones for some reason, no matter if they’re super-mega-evil like the Cult of Skaro, or just sort-of-vicious and misunderstood like Thomas in Downton Abbey. It’s not a coincidence that all my Harry Potter faves are Death Eaters, and I can’t think of a single Disney villain that I’m not crazy about.

But it’s supposed to be a certain kind of bad guy, of course. All of my favourite villains have either intelligence, wit and charm, or a tragic/interesting backstory. I love tragic pasts! It’s so fascinating to put all the bits and pieces together and see what lies below the surface, why the character turned out the way he/she did. Because no one is entirely evil, and it’s exciting to get a glimpse of a bad guy’s good/less bad traits! Very, very psychologically interesting.

In Wavesongs, there’s a whole gang of bad guys. Obviously. And yes, I do love most of them. Ambivalent characters are what I like the most (like the Norse god Loki, a perfect example of a character who is both good and evil!), like Captain Hart in the book. He’s a man who fights his own dark impulses and who carries a heavy burden of painful memories, who is torn between good and evil and is incredibly weak deep down. Given what this post is about, it’s hardly a surprise that he’s my favourite character! I don’t know if any readers will ever like him as much as I do, though. Tragic past or not – he really isn’t very nice… 😉

Lana

Åh herregud vilken röst hon har, Lana Del Rey. Det finns nog ingen artist som inspirerar mig så mycket i mitt skrivande som hon, både på grund av texterna och den drömska stämningen i låtarna. Hon kan verkligen skapa berättelser och för mig, som alltid har lagt väldigt stor vikt vid låttexter, är just det så himla viktigt! Älskar att lyssna på en låt och se miljöer och karaktärer framför mig.


What an amazing voice she’s got, Lana Del Rey. I don’t think there’s any other artist who inspires my writing as much as she does, because of both the lyrics and the dreamy mood of her songs. She really knows how to create stories and for me, lyrics and storytelling are so important! I love listening to a song and getting all these images in my head of settings and characters.

Gay fiction eller gay romance? / Gay fiction or gay romance?

Alltså det här är ju en sån himla intressant fråga. Gay fiction-författaren Marshall Thornton skriver om gay fiction vs gay romance i ett inlägg som visserligen har några år på nacken, men som är högst aktuellt för min del. Ända sedan jag blev “klar” med Vågsånger har jag funderat mycket kring hur man ska genrebestämma boken. För på ett sätt har den lite av båda genrerna – den är skriven med en kvinnlig målgrupp i åtanke och fokuserar på sex och relationer, med en kärlekshistoria i centrum. Samtidigt går den emot romance-konventionerna eftersom min huvudkaraktär förälskar sig i och har sex med andra, innan han träffar den han verkligen vill leva tillsammans med. Ingenting av det här är sådant som jag har tänkt särskilt mycket på under arbetet med att planera storyn, då handlar det bara om vad som kommer till mig, vad karaktärerna vill ska hända. Jag har märkt att jag har svårt för att skriva regelrätt romance, med två karaktärer som träffas, blir förälskade och möter hinder innan de slutligen får varandra. Att läsa det är en annan sak men när jag själv skriver komplicerar jag gärna saker, utforskar karaktärernas psykologi, låter dem göra dåliga val och utvecklas tack vare dem. Ett av projekten jag sysslar med just nu handlar enbart om relationer och om sex, men inte ett dugg om kärlek – och det är inget som problematiseras. I fallet Vågsånger kommer min huvudkaraktär från en tillvaro där han tvingats undertrycka sin sexualitet och aldrig har varit riktigt medveten om vad han vill ha, till en värld där han plötsligt är omgiven av män som vill ha honom. Det blir ett stort uppvaknande och början på en resa där han lär sig mycket om både sig själv och om hur kärlek fungerar. Vill man ha en traditionell romance-berättelse så blir man kanske besviken på Vågsånger, jag vet inte. Men jag har skrivit precis den roman jag vill skriva.


This is such an interesting topic. Gay fiction writer Marshall Thornton writes about gay fiction vs gay romance in an old post, but one that is very much on point. Ever since I “finished” writing Wavesongs, I’ve been thinking a lot about which genre suits the book best. In a way, this book is a little bit of both genres – it’s written with a female audience in mind and focuses on sex and relationships, with a love story as the main plot. But at the same time, it goes against the conventions of romance, since my protagonist falls in love with and sleeps with other characters, before he meets the one he’ll want to spend his life with. I didn’t really think about any of these things while I planned and wrote the story, then it’s all about what comes up in my mind, what the characters want to do. I’ve realised that I find it difficult to write actual romance, with two characters who meet, fall in love and overcome obstacles before they can finally be together. Reading it is another thing but I usually complicate things when I’m writing myself, I delve into my characters’ psychology and allow them to make bad choices that they can learn from. One of the projects I’m working on right now is all about relationships and sex, but not at all about romantic love – which is never really addressed in the novel. In Wavesongs, my main character is from a background where he’s been forced to suppress his sexuality, and then he walks into a world where he’s suddenly surrounded by men who are attracted to him, where homosexuality exists and isn’t frowned upon. It’s a huge awakening for him and the beginning of a long journey where he learns a lot about himself and about how love works. Readers looking for traditional romance might be disappointed by Wavesongs, I don’t know. But I’ve written exactly the book I want to write.

Vågsånger-update / A Wavesongs update

Så vad händer med Vågsånger, undrar ni kanske? Den är färdigredigerad – för nu – och resultatet blev enormt mycket bättre än tidigare. Jag har jobbat igenom relationerna en del och även gjort en del förändringar i hur min huvudkaraktär tänker och reagerar på saker. Allt till det bättre, definitivt. Jag har också fått respons från ännu en testläsare vilket var otroligt roligt och givande, som det ju alltid är (alltså tacksamheten man känner när någon orkat läsa hela ens manus, herregud), och nu ligger fokus på andra projekt ett tag – lite vikingar, lite tjugotalsdekadens, några strönoveller för att få undan idéer innan jag börjar planera och researcha Vågsånger #2. Och så jobbar jag ju heltid med men det ska väl gå på något vis det också. 😉


Some of you might wonder what’s going on with Wavesongs? The editing is done – for now – and I’m so happy with the result. I’ve worked a lot on the relationships and also done a few changes in my main character’s personality and the way he thinks and reacts. Also, I got some feedback from a new beta reader which was as thrilling and rewarding as always (I feel so grateful to everyone who agreed to read my manuscript), and now I’ll focus on other projects for a while – a bit of vikings, a bit of 1920’s decadence, a couple of short stories just to get some ideas out of the way before I begin planning Wavesongs #2. Plus I’m working full-time but I’m sure it’ll all work out somehow. 😉

Type & Tell

Är så himla pepp på Bonniers nya självpubliceringstjänst Type & Tell! Det är så spännande att det dyker upp nya kreativa lösningar för bokpublicering, som dessutom känns både enkla och väldigt snygga. Type & Tell har bara varit öppet för användare i en vecka och är fortfarande på beta-stadiet, men jag måste säga att det verkar väldigt lovande. Ska bli intressant att följa utvecklingen, och se vad som blir utgivet där!


I’m thrilled about the new self-publishing service Type & Tell from Bonniers, Sweden’s largest publishing house. It’s so exciting to see all these creative solutions for self-publishing pop up, solutions that are both simple and elegant. Type & Tell hasn’t been open to the public for more than a week and is still a beta version, but things look very promising to me. It’ll be interesting to see what happens and what kind of books people will publish!