Idag tänkte jag skriva om en av alla mina konstiga besattheter, nämligen bad guys. Av någon anledning faller jag alltid för elakingarna, oavsett om de är supermegaonda som the Cult of Skaro eller bara lite små-vicious och missförstådda som Thomas i Downton Abbey. Det är ingen slump att alla mina Harry Potter-favoriter är dödsätare, och jag har svårt att komma på en enda Disney-skurk jag inte älskar.

Men det är såklart en alldeles särskild typ av bad guys det ska vara. Alla mina favoritskurkar har antingen intelligens, wit och charm eller en tragisk/intressant backstory gemensamt. Just tragic pasts är jag otroligt svag för! Älskar när man får pusselbitar till varför karaktären blivit som hen blivit, när man får syn på alla de där lagren under ytan. Det finns ju ingen som är helt och hållet ond, och det är så spännande när en ond karaktärs goda/mindre onda sidor skymtar fram! Finns så mycket intressant psykologi att fundera kring där.

I Vågsånger finns en hel hop bad guys. Såklart. Och ja, jag är väldigt förtjust i de flesta av dem. Mest intressant tycker jag det är med väldigt ambivalenta karaktärer (jämför med Loke i nordisk mytologi, ett mycket bra exempel på en gestalt som växlar mellan ondska och godhet!), som bokens kapten Hart. Han är en karaktär som kämpar mot sina egna onda impulser och som bär på många tunga minnen, som slits mellan sina olika sidor och är otroligt svag innerst inne. Att han är min favoritkaraktär behöver kanske inte sägas med tanke på vad inlägget handlar om! Sen är det tveksamt om någon läsare någonsin kommer gilla honom lika mycket som jag gör, för tragic past eller inte så är han ju faktiskt inte särskilt trevlig… 😉

---

Today I’m going to write about one of my many strange obsessions – bad guys. I always fall for the mean ones for some reason, no matter if they’re super-mega-evil like the Cult of Skaro, or just sort-of-vicious and misunderstood like Thomas in Downton Abbey. It’s not a coincidence that all my Harry Potter faves are Death Eaters, and I can’t think of a single Disney villain that I’m not crazy about.

But it’s supposed to be a certain kind of bad guy, of course. All of my favourite villains have either intelligence, wit and charm, or a tragic/interesting backstory. I love tragic pasts! It’s so fascinating to put all the bits and pieces together and see what lies below the surface, why the character turned out the way he/she did. Because no one is entirely evil, and it’s exciting to get a glimpse of a bad guy’s good/less bad traits! Very, very psychologically interesting.

In Wavesongs, there’s a whole gang of bad guys. Obviously. And yes, I do love most of them. Ambivalent characters are what I like the most (like the Norse god Loki, a perfect example of a character who is both good and evil!), like Captain Hart in the book. He’s a man who fights his own dark impulses and who carries a heavy burden of painful memories, who is torn between good and evil and is incredibly weak deep down. Given what this post is about, it’s hardly a surprise that he’s my favourite character! I don’t know if any readers will ever like him as much as I do, though. Tragic past or not – he really isn’t very nice… 😉