Month: April 2015

Dagens boktips: Stalking Darkness

Stalking Darkness

Idag tänkte jag tipsa om min favorit i Lynn Flewellings Nightrunner-serie, Stalking Darkness. Detta är del två i serien, och jag rekommenderar att man läser dem i ordning – särskilt de första två hör ihop och ska inte läsas fristående. Av den anledningen vill jag inte avslöja alltför mycket om handlingen men huvudpersonerna Seregil och Alec – mästertjuvar och spioner som är lika hemtama i societeten som på de uslaste krogarna – får ett viktigt uppdrag som har med det förestående kriget att göra. Om de misslyckas, kommer det att kosta dem deras liv.

En underbar bok helt enkelt!

Advertisements

Morgon till sjöss

Tänkte bjuda på ett litet utdrag ur Vågsånger idag. I den här scenen tar Chris, min huvudperson, en stunds vila från arbetet tillsammans med en av de vuxna sjömännen, Alec. Alec har tagit honom under sina vingar, och Chris är full av beundran för sin vän.

“Håll ögonen på mig nu. Det är ditt fel om jag skär mig, hör du det, Andrews?” Alec försökte se sträng ut, men lyckades bara till hälften. Jag skrattade. Ovanför oss svängde lyktan på sin krok, rostfläckad metall och en fladdrande låga bakom glaset. Vi var ensamma.

Han hade börjat le mot mig allt oftare. Jag kunde höra dem prata om mig ibland, hans vänner – Jack Fletcher, Archie Griffiths, och den siste, som jag fått veta hette Olof Larsson och var svensk. Där är ju din lille vän, Alec. Menande blickar. Ska du inte hälsa på honom? Retsamma små skämt vänner emellan. Inget att bry sig om. Och när jag tittade upp nästa gång satt Alec där och sneglade på mig.

Korten och tärningarna vandrade mellan grova händer om kvällarna. Hans hår lockade sig kring öronen, jag såg tillfredsställelsen i hans ansikte då vinster utan värde staplades framför honom. Ändå var det en olustig känsla, varje gång jag såg honom plocka upp leken för att spela.

“Titta inte bort nu, Andrews. Annars har du snart mitt liv på ditt samvete.” Matt glans från kniven i ljusskenet. Alec satt på golvet med benen korsade, jag på kojen framför honom. Några minuters sällsynt vila, och jag visste att han klarade det utan mig. Att han gjort det tusen gånger förr.

“Du har det bra du.” Han fick ett bättre grepp om kniven, och med fingrarna trevande över kinden lät han bladet komma närmare. “Skulle inte bli skäggig om du så satt på en öde ö i åratal.”

“Det kan väl ändra sig”, sa jag.

“Nja, jag vet inte.” Alec vred på hakan – högra halvan av ansiktet var redan färdig, inte längre skuggad av ljusaste stubb. “Du är nära nog färdigväxt redan, skulle jag säga.” Av någon anledning, kunde jag inte finna något svar på det.

“Nå?” Han la ner kniven, såg på mig. “Duger det?”

“Det ser bra ut”, sa jag.

Alec. Om jag bara hade vetat.

Sängdrömmar

Jag håller på för fullt med planeringen av mitt framtida boende och har mängder av dyra och tråkiga saker jag måste köpa – matbord, stolar, sånt. En säng måste jag också ha men så fort jag ska leta på nätet efter möbler hamnar jag istället automatiskt i tekoppar-och-ljusslingor-träsket, varje gång. Minimalism är inget för mig, glitter och färgglatt ska det vara! Och man kan aldrig ha för många tekoppar. (Eller tesorter.)

Ett sånt här drömmer jag också envist om. Herregud vad fina de är och herregud vad jag inte har råd.

“Fangirl”, Rainbow Rowell

Idag på vägen hem läste jag ut Fangirl. Vissa böcker får jag ett speciellt band till medan jag läser dem, jag tar med mig boken överallt bara ifall jag skulle få tillfälle att läsa någon sida. Och med Fangirl har det verkligen varit så. Det är något med hela bokens upplägg, den är så perfekt avvägd i språk och handling och känsla. Lätt men samtidigt tung, snabbläst men ändå ganska lång. Jag hade förväntat mig något betydligt fluffigare (och sämre), lånade den mest för att hela konceptet med “ungdomsroman om tjej som skriver slashfic” kändes ganska oemotståndligt.

Men Fangirl är bra på riktigt. Mycket bra. Karaktärerna är otroligt levande och trovärdiga, jag gillar Cath massor och det är så underbart att hon får vara den hon är, får vara konstig och nördig och ointresserad av kläder men desto mer intresserad av Harry/Draco  Simon/Baz. Hon kan ändå hitta vänner, och kille, och ha ett normalt liv. Tyvärr känns det som att de flesta författare hade skildrat den sortens nörd som Cath är på ett helt annat, och betydligt mer negativt, sätt. Men Rowell har verkligen respekt för alla sina karaktärer och det märks att hon har koll på det hon skriver om.

Fiktiviteter har skrivit bra om boken här!