(Idag tänkte jag bjuda på ett litet utdrag ur första kapitlet av Vågsånger. Varsågoda!)

Flodvattnet krusades av fisk, och Will Jackson hade just börjat tala om äktenskap.

“Du måste skämta” sa jag. “Agnes far kommer aldrig gå med på det.”

“Det har han redan gjort.” Will vispade till med sitt spö och det spratt till av glänsande fjäll då fisken flydde. “Så snart skörden är bärgad och vi har fått i ordning kammaren därhemma, blir det bröllop.” Hans bruna tår strök mot vattenytan. Frös gjorde han aldrig. Jag hade vetat att Agnes Briggs var en söt flicka och att hon var Wills käresta. Bröllop var något annat, en ny fas, en förvarning om snoriga ungar nere vid kvarnen och ingen tid för fiske mer. Bröllop fanns det inte någon väg tillbaka från.

“Men ni är så unga än.” Jag smög ned fingrarna i det kalla vattnet, drog dem snabbt tillbaka. Regnet hade sipprat ned i jorden, det var torrt i slänten. Under somrarna satt vi i alarnas skugga men här var solen varm i nacken och fågelsången avlägsen. Will hade en gång sagt att han inte visste något bättre. Och jag hade aldrig frågat om han menade platsen, eller fisket, eller att det var just jag som var där med honom.

“Du låter precis som min mor.” Will skrattade. “Men hon ser åtminstone fram emot barnbarnen.” Will som familjeöverhuvud, som far. En omöjlig tanke. Det var inte många år sedan vi själva tillhört barnaskaran som sprang mellan gårdarna i byn, upptagna av lekar. På den tiden hade han inte sett åt Agnes Briggs.

“Det nappar ju!” Will knuffade till mig och jag fick upp spöt, såg en lax slå med stjärten i luften. En uppmuntrande klapp på axeln men jag slängde fisken åt sidan, och Snow lufsade fram för att nosa på den innan han lade sig tillrätta igen.

“Synd att du inte kommer kunna vara med när vi gifter oss.” Will lutade sig tillbaka, lät metspöt ligga. “Den festen kommer de prata om länge.” Jag drog upp knäna under hakan, sneglade på honom.

“Jo” sa jag. Det var som det var med den saken.

“Agnes pratade om dig” fortsatte Will. “Och om Mary. Hon är inte glad åt att du ska resa, vet du.” Jag ryckte på axlarna. Mary Carter och Agnes Briggs, oskiljaktiga sedan koltåldern. Det Will sade, förvånade mig inte. Familjen Carter bodde i gården närmast kyrkan och varje gång jag kom den vägen stod hon där, tittade efter mig. Inte lika fin i ansiktet som Agnes men det fanns flera unga män i Ashley som hade uppvaktat henne genom åren. Själv hade jag aldrig haft en tanke på det och ändå stod hon och väntade, mörklockiga Mary Carter bakom den låsta grinden. Ändå viskade hon om mig med Agnes.

“Nej” sa jag kort, “nej, visst. Jag vet.”

“Du skulle kunna ge henne ett löfte innan du åker.” Wills ansikte var allvarligt nu. “Det skulle vara en lättnad för henne, Chris. Och så får du ju nåt att se fram emot själv också.” Jag hade inget svar, mumlade något bara. Komma tillbaka till Marys frågande blickar, till lysning och spädbarnsskrik och gårdsskötsel. Till allt som Will tycktes längta efter.

“Det är ett råd, bara.” Hans varma hand kramade om min skuldra. Han menade väl. “Jag vet att din mor tycker om Mary.” Även jag visste det.

“Javisst” sa jag och lyckades besvara hans leende. “Jag ska tänka på det.”

En halvtimme senare lämnade jag honom vid vägskälet, Snow tre steg framför mig, laxen fuktkall mot handen. Will vinkade till avsked och jag kunde höra honom vissla innan stigen svängde. Backen upp mot stugan var brant och solen stack i ansiktet. Den festen kommer de prata om länge. Jag skulle vara långt borta då, långt borta från Ashley och de tysta bönerna i Marys ögon. Jag skulle inte se Will och Agnes försvinna in för att inviga sin brudsäng och jag var glad över det. Det blodiga fiskhuvudet daskade mot låret och jag såg med avsmak på det, plötsligt illamående. Drog in luft i djupa, sträva andetag. Snow stannade upp, vred sig mot mig, orolig.

“Det är ingenting” sa jag. “Det är ingenting alls.”