Hans arm är utsträckt mot mig. Han har somnat. Ögonen är slutna, men aningen av ett leende finns där ännu. Leendet finns alltid där.

Golvplankorna är sträva mot fötterna och kylan har inte hunnit gå ur dem. Jag såg igår hur det börjat blomma vid husknuten, små taniga plantor, bleka blad. Kanske kan det bli vackert även här till sommaren. Han säger att han kan sakna värmen. Sötman. Jag svarar att man måste vänta på den. Minns den dagen, långt borta, stulna bär som glittrade i handen. Hans ögon som aldrig vek från mitt ansikte.

Hovar mot gatstenen utanför, hjul som följer. Staden sover inte ens nu. Vi har tätat med trasor kring fönsterluckorna men röster och steg svävar uppåt, skärv och flis av samtal och okända människoliv. Om kvällarna ber jag honom viska och mina rörelser blir trevande, försiktiga. Det vi har är något de skulle ta ifrån oss, om de fick höra.

Det händer att han drömmer onda drömmar. Att jag gör det. Vaknar upp som nu och allt som är, är mörker. Allt, utom hans hand intill min egen.

Från takbjälken in mot väggen ett nät, spindeln dold i skuggor. Vår värdinna säger att hon är trygg med oss i huset. Hon klappar mig på kinden och beklagar sig över vindsrummet, draget, att hon inte själv kan ta sig upp hit för att städa längre. Jag sopar golvet, jag stryker med handen över filtar och bolster. Jag vet att hon skulle hata oss, om hon visste.

Han gnyr i sömnen och jag vänder mig om för att se på honom, hans läppar särade. En ensam hårlock faller ned över ögonen. Imorgon kommer han att vakna intill mig och de förstår inte, de vill inte förstå.

Jag kan inte vara utan honom.