Fick äntligen hem Gillian Flynns Sharp Objects från bibblan igår, och sträckläste under kvällen. Alltså herregud vad människan skriver bra! Jag hade ingen koll alls på vad boken handlade om innan jag började läsa, och fick därför en glad överraskning. Älskar dysfunktionella familjer och det kanske är att svära i kyrkan, men jag kunde inte sluta associera till Flowers in the Attic-serien. Den vackra blonda mamman och den vackra blonda dottern och så den onda mormodern lurande i bakgrunden. Älskade miljöerna, och karaktärerna, och Camille i mitten av alltsammans med alla sina egna svarta hemligheter. En av Flynns största styrkor är huvudkaraktärerna, tycker jag, att de är så tydliga och tredimensionella och att de har både bra och dåliga sidor. Men huvudorsaken till att jag slukar hennes böcker är språket, hur hon lyckas fånga varenda detalj och hur allt känns både genomarbetat och effortless på samma gång. Så galet imponerande.

Men: hur pallar folk att läsa den här typen av berättelser hela tiden? Ibland känns det ju som att de som gillar deckare bara plöjer igenom bok efter bok, mord efter mord efter mord. Jag antar att jag har livligare fantasi än många andra har för jag klarar inte mer än ett par sådana berättelser om året, särskilt inte om de är så creepy och välskrivna som Sharp Objects. Det får bli snälla romaner den närmsta månaden för min del.