Month: January 2015

Fina grejer

anslagstavlan

En av de första sakerna jag satte upp när jag fick min skrivhörna (som inte är ett eget rum utan en liten vrå, men det går bra det med) var min anslagstavla. Jag har alltid haft väggarna fulla av saker var jag än har bott men i den här lägenheten håller vi det lite mer sparsmakat. Tur då att jag kan fortsätta med beteendet fast i miniformat istället. 😉 Älskar att ha en massa bilder, urklipp, vykort och allt möjligt att inspireras och bli glad av! Favoriten: det rosa glittriga kortet med tekoppar där det står Krya på dig på franska. ❤

Antar att jag borde ha något piratigt uppsatt också men det har jag inte. Än, i alla fall…

Advertisements

Sex

Sandemo

Citatet är hämtat ur tidningen Skrivas långa intervju med Margit Sandemo i senaste numret, och jag kan känna igen mig så himla mycket i det. Sexscener är verkligen det jag tycker minst om att skriva – bara en sån sak som att välja rätt ord – men för en roman som Vågsånger är de otroligt viktiga. Sex och relationer är vad som driver karaktärerna och för handlingen framåt, och skriver man den typen av berättelse funkar det inte att köra “fade to black” så fort det hettar till lite. Och det är klart att det finns erotiska scener som jag minns som väldigt roliga att skriva, men då rör det sig om scener som även innehåller en hel del dialog/backstory eller där det finns någon konflikt inom protagonisten som man kan utforska. Värst av allt är när en scen ska vara sexig och romantisk samtidigt, bara fluff och stön och lite mer fluff på det. Bara det rent romantiska är ju också svårt, för det är så lätt att ta i för mycket eller att inte bygga upp spänningen mellan karaktärerna tillräckligt.

En av sexscenerna i Vågsånger skrev jag på bussen på väg till jobbet (större delen av boken skrevs för hand medan jag pendlade). Det blev väldigt smått och svårläst på sina ställen…

Äntligen!

Nightrunner

Titta vad jag äntligen fick idag! 😀 Senaste delen i Nightrunner-serien, som kom för nästan ett år sen men som jag inte kunde läsa då eftersom jag var mitt uppe i skrivandet och rädd att bli influerad. Ser så enormt mycket fram emot att läsa, nu såhär efter att alla andra har gjort det… Det positiva är att jag slipper vänta så länge på nästa bok (ifall det nu blir fler, nån som vet?)!

Måste påpeka att illustrationen på framsidan är underbar. ❤ Har saknat Seregil och Alec och det ska bli så himla kul att spendera tid med dem igen!

Vågsånger – prologen

Hans arm är utsträckt mot mig. Han har somnat. Ögonen är slutna, men aningen av ett leende finns där ännu. Leendet finns alltid där.

Golvplankorna är sträva mot fötterna och kylan har inte hunnit gå ur dem. Jag såg igår hur det börjat blomma vid husknuten, små taniga plantor, bleka blad. Kanske kan det bli vackert även här till sommaren. Han säger att han kan sakna värmen. Sötman. Jag svarar att man måste vänta på den. Minns den dagen, långt borta, stulna bär som glittrade i handen. Hans ögon som aldrig vek från mitt ansikte.

Hovar mot gatstenen utanför, hjul som följer. Staden sover inte ens nu. Vi har tätat med trasor kring fönsterluckorna men röster och steg svävar uppåt, skärv och flis av samtal och okända människoliv. Om kvällarna ber jag honom viska och mina rörelser blir trevande, försiktiga. Det vi har är något de skulle ta ifrån oss, om de fick höra.

Det händer att han drömmer onda drömmar. Att jag gör det. Vaknar upp som nu och allt som är, är mörker. Allt, utom hans hand intill min egen.

Från takbjälken in mot väggen ett nät, spindeln dold i skuggor. Vår värdinna säger att hon är trygg med oss i huset. Hon klappar mig på kinden och beklagar sig över vindsrummet, draget, att hon inte själv kan ta sig upp hit för att städa längre. Jag sopar golvet, jag stryker med handen över filtar och bolster. Jag vet att hon skulle hata oss, om hon visste.

Han gnyr i sömnen och jag vänder mig om för att se på honom, hans läppar särade. En ensam hårlock faller ned över ögonen. Imorgon kommer han att vakna intill mig och de förstår inte, de vill inte förstå.

Jag kan inte vara utan honom.

Pins!

Crazy for my captain

Det är ett faktum att jag aldrig hade orkat slutföra Vågsånger om det inte vore för en person, nämligen min fantastiska vän Camilla som stöttat och peppat och läst och stått ut med evighetslånga rants om ditten och datten. Jag har sån otrolig tur att ha någon som ens läser det jag skriver, och hon bryr sig verkligen om mina karaktärer. Och inte nog med att hon har skapat helt amazing fanart, i höstas fick jag en av de finaste presenterna någonsin: ett helt set med Vågsånger-pins! Alltså fatta hur glad jag var. De är så himla fina och roliga och alldeles, alldeles underbara. Har dem ovanför mitt skrivbord och blir alltid så lycklig när jag tittar på dem. Vem drömmer inte om sin egen bok-merchandise, liksom?

My matelot